Blåmärken och box.

Har varit lagom mör i kroppen idag efter gårdagens bravader. Försökte tagga till, drog ner på ett 75 min boxningspass på gymmet tillsammans med min favorit Maja. And did hell break looooose. Har aldrig varit på ett så skrattframkallande pass ever. Hemskt ledsen där, ledaren, vem du nu än är. Men det där gick inte riktigt hem hos mig, iaf inte i träningssyfte. Okej. Vart ska jag börja. Jag har ju tränat kampsport i några år, och tränaren kommer fram till mig och ska berätta att kraften kommer från höften (säkert i all välmening). Men jag som då står lutad åt sidan, lyfter foten, och låter slaget komma explosivt från höften nerifrån så undrar jag om inte hans ögon var någon annanstans. För denna människan stirrade så mycket på mig under passet att det i korta sekvenser endast var obehagligt. Ögonkontakt för all del, men hade jag kastat ett gem i ögat på honom hade han säkert inte ens blinkat. Och..... lyssna nu. Under en workout del i passet ska vi boxa mot mitsar, fortsätta boxa knäståendes för att sedan lägga oss ner på rygg, snurra runt ett varv fortfarande boxandes och sedan upp till knäståendes och upp på fötter igen. Jag och min PIC Maja höll på att dö, när soundtracket rullar med Eye of the tiger i electro-disco version och jag inser att jag ser ut som turtlenator när jag ligger där och försöker slå sönder dessa mitsar. Fick känslan av att hans högste dröm i tonåren var att bli näste Rocky och att han i ett febrilt försök ville kasta över lite av drömmen på oss, ville grabba tack han om käken och viska "Hör du goding, jag älskar Jesus men jag slåss på riktigt ibland". Detta gjorde helt klart min dag.